Live long and prosper

"Vi tar inte killarna på snoppen"

Idag är jag arg. Idag är jag less.

Jag har lyssnat på Stina Wollters bok om synen på kroppar, speciellt synen på sin egen kropp. Stina jobbar för att neutralisera synen på sin egen kropp och genom det då lämna självförakt och hat bakom sig och börja leva. Leva för sig själv och inte för att behaga någon annan. Leva för att njuta och inte för att passa in i en mall som är alldeles för trång för att alla kvinnor ska kunna vara med.

Jag älskar Stinas bok. Den ger mig hopp. Hopp om en sundare bild på mig själv. Hopp om andra kvinnors självbild och hopp för framtiden.

Men den gör mig också arg. Inte själv boken i sig, utan vad den tar upp. Stina berättar om hur hon gång på gång utsätts av sin omgivning för kroppsförakt. Hur hon får skällsord och hur män säger till henne att hon ska vara. Hon är för skränig, visar för mycket hud, för mycket kropp och tar för mycket plats.

Det här får mig att tänka på det som jag varit med om. Alla dom gånger som jag satts i fack för att flickor/kvinnor bara ska vara så. Hur jag fått ta ansvar för pojkar och män bara för att jag varit kvinna.

När jag gick i lågstadiet fick jag sitta med de stökigaste killarna i klassen. För jag var en så lugn tjej så jag skulle lugna ner dem. När det inte fungerade och resulterade i att mitt skolarbete fick lida, var det jag som fick skulden för att jag inte lyckats få ordning på pojkarna.

Jag tänker också på alla gånger som jag och mina tjejkompisar på idrotten, blev in delade i lagen efter att killarna blivit indelade. Läraren sa att han inte menade något illa, utan han ville bara placera oss i lagen beroende på vår förmåga att hänga med killarna och att det skulle bli jämt mellan de tjejer som var lite mer atletiska och de tjejer som inte var det.

Våra kroppar var inte våra egna. Dom mättes efter pojkarnas och pojkarna fick rätt till dom. Jag kommer ihåg hur vi blev tafsade på när vi började utvecklas. Jag minns hur dom nöp oss i rumpan och kämde på de ömma brösten. Jag vet inte ens om mina föräldrar vet hur systematiskt vi blev utsatta för sånt här? Jag vet inte om jag någonsin berättade. I efterhand vet jag att mina föräldrar hade blivit rasande om dom visste vad som pågick. Men vi sa ju till dom vuxna på skolan, men dom avfärdade oss bara med att ”pojkar är pojkar” och ”Dom är ju bara nyfikna på era kroppar”.  Men det blev möte med rektor, lärare och föräldrar när min tjejkompis fick nog och slog en av killarna på snoppen. Det var oanständigt och helt oacceptabelt. ”Vi tar inte killarna på snoppen” fick hon höra. Really?

Jag minns en gång också hur en kille i min klass, visade sin snopp för mig på bussen. Hur en sa att mina bröst var mindre än citroner och hur jag blev kallad hora för att jag hade mascara på mig. En annan sa att jag vara äcklig för att jag inte rakade benen och hur flera tagit mig på rumpan när jag dansat på krogen. Hur jag blivit förföljd från dansgolvet, bara för att räddas av mina killkompisar. Och hur en man slickat sig runt munnen och tagit på sig innanför byxorna på bussen, samtidigt som han stirrade på mig.

Och ja. Det är bara män som har utsatt mig för sånt här. Män har tydligen bara respekt för män. Man rör inte någon annan mans tjej. För vi tillhör tydligen männen. Är man inte någons flickvän, sambo eller fru, då är det tydligen fritt fram och röra, ta och kladda trots att vi kvinnor säger nej. Vi kvinnor definieras av vår statusförhållande till männen. Vi ska se ut och bete oss som männen vill. Var kåt och villig, men ligg inte med många. Var blyg, men våga ta för dig. Var sexig, men klä dig inte utmanade. Skratta åt våra skämt, men inte för högt. Var inte klängig, men inte heller för självständig. Var inte arg. Säg inte ifrån. Säg inte nej.

Jag säger NEJ. Jag är min egen person. Du ska respektera mitt nej. Du ska respektera min kropp. Du ska respektera att jag inte vill ha dina dickpicks eller att du tar på mig utan att du frågat om lov. Jag ska få vara exakt den jag är och jag ska inte tryckas in i en mall för att behaga en man eller samhället. Jag får vara den som skrattar högst och klär mig exakt som jag vill. Jag är arg, jag säger ifrån och jag säger ofta nej.

Jag tänker inte formas och knådas längre som om jag är en lerklump. Nej. Det är slut nu.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas